Ytterligare en lunch på jobbet och jag har så svårt att sitta stilla och bara göra absolut ingenting. Rastlösheten forsar genom kroppen och i ren desperation att få minuterna att gå försöker jag lära mig att vifta på öronen, men gett upp det tidsfördrivet efter oroliga blickar från kollegorna... ?

Jag och min blogg är inte riktigt överens gällande detta m kommentarer. Ena dagen godkänns kommentarer utan min vetskap och plötsligt bara finns de i högerspalten. Andra dagar försvinner mina svar ut i den okända rymden och bara är spårlöst borta. Och ibland funkar allt så klockrent att jag i ren chock stänger ner nätet utan att spara... Jag och teknik är som sagt inte vänner och kommer aldrig att bli överens.
Jag försöker som sagt att kommentera och besvara de kommentarer jag får och gläds åt varje synpunkt. Men, tekniken ogillar mig som sagt och därför svarar jag nu...
:-)

Helena: Gällande "365foton", så kommer jag att delta den dag när hjärnan är med mig. Vill verkligen anta den utmaningen och älskar att fota men just nu är inte rätta tiden och hjärnan är för trasig. Måste prioritera annat... ?
Kim. Jag är glad att ha dig som läsare. Hur mår knät och vad hände? Själv har jag upptäckt att det är AT-läkarna som gör sitt bästa på min vårdcentral. De beställer prover som ingen ordinarie läkare tänkt på, de följer upp fallen (eller i detta fall mig) och även ringer och frågar hur mitt mående är. Att bara skickas hem m alvedon är pinsamt när smärtan är så stor att man funderar på att be akuten amputera den trasiga kroppsdelen. Men det finns alla typer av läkare och vissa har troligen fått sin legitimation i cornflakes paketet.
Min värk har tack och lov börjat avta (eller så har jag vant mig vid det onda)och jag har minskat på Alvedonen och det andra smärtstillandet, men börjar leva normalt igen :-)

Nu ska jag återvända till att rulla tummarna en stund och räkna sekunderna tills helgen startar! Fler svar på kommentarer som mystiskt försvunnit kommer att komma :-)

I dag går startskottet för 2017 års #Blogg100.
Denna utmaning är inne på 6:e året och jag är med för 3:e gången, men aldrig nått ända in i mål med ett inlägg om dagen i 100 dagar.
I år är förutsättningarna för mig än mindre än tidigare år och även om jag inte vill vara allt för pessimistisk, så är nog chansen att få till ett inlägg varje dag liten, men jag testar :-)

Anledningen till min pessimistiska "läggning" är en attans värk i armen, efter en bruten och opererad handled i november. Smärtan vill inte gå över och tröttheten över att jobba, vara glad/trevlig, käka värkpiller och gå runt m smärta gör att min värld inte är kul för stunden och ofta blir jag sittande på en stol och stirrar istället för att göra något vettigt av min tid.

Men vi kör utmaningen ett år till och ser vad som händer. Kanske går min vresighet över längstmed vägen och kanske kan jag få till ett inlägg varje dag.

Nu kör vi!! :-)

Sitter på bussen hem efter ett par timmar med julstämning på hög nivå.
På något sett så är det inte riktigt jul för mig innan julkonserten är "avklarad" och efter fem år med "En stilla jul" så börjar det kännas som en tradition. Extra kul är att jag även lyckats få med min syster de senaste tre åren :-)

I år blev det inget köande och frysande utanför kyrka utan istället blev det en mer "intim" spelning på "Vasateatern". Mäktiga julsånger, humor och personlighet, Viktor Rydberg, magiskt gitarrspel och en fantastisk värme.
Nu får julen gärna komma!!

Börjar vänja mig vid att i det närmaste sitta på scenen, men i dag var det lite hög scen för mig på första raden och det kan nog vara risk för nackspärr i morgon.
Men då håller jag mig i allafall lugn, för applåderandet var ganska kännbart i armen.

Lamporna över scenen får alla på scen att likna spöken...

I år liksom alla år så har min familj större ansvar för julbordet än vad jag har. Alla har sina specialare att ta med och troligen kommer min minstebror att hamna som bestämmande chef i köket, van vid många kokande kastruller som han är :-)
Med en hand som varit i bättre skick och en ekonomi som sett bättre dagar så har jag blivit ombedd att göra något julgodis till godisbordet. Så i dag har jag kollat godisrecept och funderat på vad jag kan göra utan att överanstränga handen helt. Att göra knäck och ischoklad där små formar ska träffas m kladdig smet, känns inte som något passande för mitt tålamod eller halvtrasigahand.
Funderar på "Fudge" i olika smaker...
Tradition är att ge lillebror en ätbar julklapp i form av Saffransskorpor och det uppskattas lika mycket varje år, i år kommer även maken så jag försöker även hitta något godis m lakrits att slå in.
Men i övrigt så uteblir klapparna från mig.

I dag har jag gjort något som jag behövt göra sedan jag fick armen i paket nämligen ... Städat :-)

Att sitta och se dammet växa har funkat okej, eftersom jag inte haft något större val. Men nu är gipset borta, musklerna ska tränas upp och det började bli dags att städa upp i röran. Målet jag satte i morse var att få upp alla kartonger till vinden, dammsuga lyan, rensa köket och även en ordentlig städning av badrummet. Jag har hunnit allt jag planerade, har ont som sjutton men är jäkligt stolt. :-)

Nu förtjänar jag verkligen en Chokladkaka och fötterna på bordet.

I dag var det återbesök på sjukan. Både ville ha gipset kvar och aldrig mer se det.
Det blev kvarlämnat på sjukhuset och jag fick istället en bild på brottet, före och efter operationen.
Blev även sjukskriven ytterligare en månad och på tisdag ska jag börja min rehab, men redan nu har jag fått träningar jag ska göra för att stärka muskler och leder.
Kan säga att oron att jag ska slå i något med halvhelhand är enorm och jag är skräckslagen att höra någon bendel krascha igen.

Knatade hemåt på isig mark, med handen lyft och stödjande framför mig. Lindad m stödjande bandage så är den lite mer skyddad än den skulle vara "naken".

På Rodenkyrkan har de en gång i månaden "Afternon tea". Viste inte om det och har således aldrig varit där, jag har bara gått förbi den kyrkan knappt ens medveten om att det varit en kyrka där.
Häromveckan blev jag inbjuden att vara med och varför inte. Lussefirande m förskolan som sjöng istället för te och småkakor bjöds jag på. Köpte även tre lotter och hoppades på en tur som...uteblev.

Helt ensam satt jag i ett hörn och studerade människor. Alla verkade känna varandra eller ha barn på samma förskola, det kramades, hälsades och pratades .
Barnen kom in och sjöng några sånger. En pepparkaksgubbe, två tärnor, massor av tomtar och ett helt gäng m lucior. En Lucia ägnade lång stund åt att snurra och titta på hur särken rörde sig i vinddraget och en annan Lucia använde ljuset hon höll i som mikron när hon sjöng. Härligt med de små! Det var underhållande och det enda Lucia som jag sett i år.

Fick sällskap vid mitt bord av ett väldigt trevligt äldre par som hade större tur än jag i lotteriet. De knep både första och andra pris. En enorm fruktkorg samt en "Merci" chokladask. De tyckte så synd om mig som dels satt m ett nummer ifrån fruktkorgen och dessutom knatade runt m bruten arm, så jag fick chokladasken av mannen. Otroligt tacksam!
Tack så väldigt mycket!!!

Jag behövde den stunden inne i en kyrka. Bara sitta ner, utan att göra något och bara stänga av hjärnan.
Jag tror jag behöver fler stunder av rensning av hjärnan.