ADD...
Var till kuratorn häromdagen och för första gången sedan turerna med diagnoser och utmattningar startade för många år sedan så känns det som jag är på rätt väg. Kanske finns det denna gången någon/några som tar min oro på allvar och som kan ge mig den hjälp som jag behöver. Någon som kan bryta ner den tjocka skyddsmur som jag byggt upp under många år och som jag själv inte kan riva.
Kanske är det äntligen någon som ser att det faktiskt handlar om "liv och död", eller kanske snarare om sorg, smärta och en jäkla massa ångest.
Kuratorn har själv ADHD i sin närhet och vet vad jag menar med "oreda i skallen" "snurr" och oavslutade projekt.
Hon har tips och ideér som hon sett fungerat på saker som jag inte haft en tanke på tidigare... Hon vet vilken hjälp som jag kanske behöver och hon vet vad jag inte borde pröva.
Det känns förbenat skönt att prata med någon som förstår mig och inte bara nickar och hummar, men som i själva verket inte har en blekaste aning om vad jag går igenom eller hur mina dagar ser ut.
Det är en sak att läsa om diagnoser i en bok under utbildning, men en helt annan att verkligen ha det och att leva med det 24- timmar om dygnet.
Det är svårt för utomstående att förstå hur man mår när jag själv inte vet det.
När känslorna är som tidvatten i mitt inre och det aldrig är en lugn stund i min hjärna.
Dygnet runt snurrar tankarna utan att finna målet och utan att kunna stängas av.
Allt mellan himmel och jord snurrar runt, blandas,utvecklas och någonstans i röran finns en röd tråd som gör att mina tankar går från garnnystan till röda äpplen och plötsligt så har jag kommit på vem som var programledare i nöjesprogramet som spelades in 1987...
Jag ältar varje ord som sagts mellan mig och andra, ändrar innebörd i det sagda, ändrar tonfall och läser mer mellan raderna än vad som kanske verkligen finns.
Jag gör nog ganska ofta en höna av en stackars höna, och läser in allt som jag tror egentligen menas bakom orden och blickarna. Att tillslut inte veta vad som sagts och vad som inte sagts är jobbigt.
Sa "hen" verkligen det jag hörde, eller har min fantasi omvandlat orden till något helt annat??
Det är jobbigt att inte själv kunna veta sanningen...
Jag är fast i en värld där verklighet blandas med drömmar och där jag har så mycket fantasi att jag inte vet var jag ska börja. Det finns så mycket jag vill göra att jag blir sittande utan att göra något, för jag vet inte var jag ska starta eller vad som är viktigast då allt just nu är lika viktigt och kräver lika mycket uppmärksamhet.
Sedan ca tre år tillbaka är hjärnan stilla hos mig, åtta timmar i streck och det är när jag sover! Ett litet piller innan jag lägger mig gör att jag äntligen kan somna utan att vrida mig timme efter timme efter timme medan hjärnan går igenom dagen, morgondagen, framtiden, det förflutna, recept, mönster, kommande julklappar och drömmar...
Jag slipper se visaren på klockan röra sig läskigt fort mot alarmtiden, slipper oroa mig för att försova mig och slipper alla malande tankar. Ett litet insomningspiller gör att jag kan vakna pigg och mindre hjärndöd än annars. Problemet är att min husläkare är rädd att jag blir beroende av dem och inte kan sluta. Min räddsla är att jag ska tvingas sluta med dem. Det enda "skyddsnät" som jag har för att leva ett normalt liv, då jag valt att inte använda Concerta, Ritalin eller annan hjälp i pillerform.
Utan insomningspiller = försovningar= missade arbetstider= sparken... Och därifrån kan det bara gå åt ett håll och inte tusan är det mot gladare och rikare miljöer. :)
#Blogg100 #ADD